söndag 19 juni 2011

Vem är jag? Min diagnosresa

Jag läser många personliga bloggar om bla familjer där någon har NPF-diagnos och har kallat mig bloggläsar-Jessica från Nyköping, men nu känner jag mig redo att berätta min egen diagnosresa

Sommaren 2010 fick göra en neuropsykiatrisk utredning. Jag var då 35 år och våren 2010 skulle min arbetsförmåga bedömas av Gunnar Rylander på Sophia Rehab i Stockholm
(i samband med försäkringskassans hårdare regler för sjukskrivning) Gunnar är fantastiskt kunnig om utmattningsdepression och har även jobbat med bla Aspergare och bipolära.
Efter de korta timmarna vi setts upplevde jag att han förstod mig bättre än jag själv eller någon annan jag hittills mött gjorde. Det var en häftig upplevelse!! Han peppade mig i min kamp att "orka" och såg tillsammans med min företagsläkare på Scaniahälsan till att jag fick en snabb tid till NPF-utredning
Den utfördes under sommaren och gav mig diagnosen Aspergers syndrom (AS) + uppmärksamhetsstörning förutom de jag redan innan hade som var: återkommande depressioner och stresskänslighet som svit av rejäl utmattningsdepression 2001.

Då jag utretts för främst AS satte jag igång att läsa på om det och lärde mig massor. Samtidigt kom en period av ifrågasättande. AS är en variant av Autism... Nej då kan inte jag ha det. Jag har jobbat med multihandikappade på elevhem och som dem som hade autism är jag minsann inte!

Sen läste jag vidare och insikterna kom en efter en...
-Jahaa är det därför jag har så svårt att planera och passa tider...
-Jahaa är det därför jag är "kass" på att få saker gjorda...
-Jahaa är det därför jag alltid vill veta i förväg vad kommande aktivitet ska ha för upplägg...
-Jahaa är det därför jag blir så totalt slut av att umgås med folk och därför inte orkar vara social
-Jahaa är det därför jag är så noga med att få göra saker på mitt sätt...
och så fortsatte listan av igenkänning att växa: missförstår ironi, missuppfattar instruktioner, har svårt att uppfatta vad som är lagom på många olika plan, har svårt att skapa rutiner, inte vill krama dem jag inte känner, avskyr lukter, avskyr att frysa, orkar inte lyssna på musik, bra minne, hög intelligens, fascination av siffror, förkärlek för det som är logiskt och konkret osv

Det var också en lättnad när jag förstod att jag inte har en massa fristående svagheter utan att de faktiskt hänger ihop och då räknas som färre :-). Aspergern hör ihop med enorm trötthet, ökad risk för depression, ångest, utbrändhet, stresskänslighet och kroppslig oro.

När jag accepterat diagnosresultaten vräkte sig nästa stora fråga som en lavin över mig:
Vem är jag nu?? Det är den frågan 16-åringar vanligen brottas med och nu var det min tur.
Vad har jag för egenskaper, begränsningar, intressen, styrkor och svagheter som gör mig till Jessica??? Jag har ett suveränt retrospektivt minne som gör att jag kunnat "spela upp"ur minnet sånt som har hänt och sen har tankar kring dessa händelser irrat runt i huvudet på mig. Det har varit en energikrävande process, och jag fick genom min arbetsplats stöd genom psykoterapi/mindfulness så just nu är det lugnare i huvudet.

Sedan mars har jag fått ny medicin och den har lyft mitt mående rejält. Jag är nu mycket piggare, sover bättre, tänker klarare, orkar betydligt mer och är gladare. Ja jag mår så bra att jag kunnat trappa ut den antidepressiva medicin jag behövt och använt i flera år.
Hurra för concertan!! Nu ser jag fram emot att orka mer än vanligt i sommar.
Önskar er också en skön sommar med lagom blandning av upplevelser och återhämtning.

6 kommentarer:

  1. Vad modig och tuff du är som skriver om detta. Jag blir så oerhört glad eftersom jag tycker att det är oerhört viktigt att vuxna berättar om sin resa. Då och endast då kan vi hjälpa våra barn med dessa diagnoser.
    Tack Jessica för att du delar med dig av din historia!
    Kramar från Lena

    SvaraRadera
  2. Tack Lena. Jag har alltid varit väldigt öppen med hur jag mår och hur jag fungerar. Jag vill gärna öka förståelsen för oss som inte är handikappade, inte sjuka med tänker och funkar lite annorlunda. Jag vill inte att vårt annorlunda sätt ska förbli ett funktionshinder och då gäller det att vi ökar kunskapen om neuropsykiatriska avvikelser och psykisk ohälsa.

    Idag har jag varit min andra eftermiddag på Aspergercenter på Söder i Stockholm där jag varit frivillig deltagare i forskning om Aspergers syndrom. Det känns bra att få bidra med det man kan!

    SvaraRadera
  3. Vilken intressant blogg! Ska sätta mig och läsa om din resa nu!

    Kram
    Mamman

    SvaraRadera
  4. Hej Jessica! Så bra du beskriver vad du varit med om, och vad du kommit underfund med! Det är förstås tufft att ompröva vem men är när man är 35, men du är så insiktsfull!

    Kramar
    Anette

    SvaraRadera
  5. Ibland kan det vara svårt att få en diagnos, men när man bekantat sig med den så blir den oftast en tillgång.//Från en som jobbar inom "branchen".

    SvaraRadera
  6. Vad händer? Jag börjar nästa gråta här när jag läser din lycka av att förstå och inse vad dina svårigheter beror på. Jag önskar dig allt gott och blir också glad över att medicinen hjälper. Ser nu att inlägget är skrivet för längesen men äh, vad gör det. Jag hamnade här av någon slump och kan inte låta bli att kommentera.

    SvaraRadera